Ja dels känner jag med El som skrevs i inlägget tidigare men också för att mitt föräldrahem redan är sålt. Ja så snabbt gick det. Alla papper är skrivna och klara, punkt. Nu packas det och planeras det och snart går flytten faktiskt redan innan sommaren. Kvar står JAG och min familj här. Det kanske blir bra, tom bättre me just nu känns det konstigt. Inte att de fysiskt ska flytta, eller att huset är sålt i sig utan att avståndet som var långt blir längre på alla sätt.
Det känns att inte ha någon att luta sig mot när vinden viner. M´s föräldrar har ju aldrig varit något socialt nätverk i vardagen. De var för gamla då barnen var små och vi hade 54 mil emellan. Nu är ena borta och den andra sjuk visserligen på en ort närmare men dock långt bort. Mina föräldrar har jag alltid haft på hyfsat nära håll, så där så man tänker OM jag behöver KAN jag ringa, de har inte haft kontakt på eget initiativ mer än julbordet som blev nån slags tradition och födelsedagarna. Det är just det ...de har bott så nära men ändå inte sett oss så ofta som skapar tankarna som inte är så roliga nu. Det emotionella avståndet ökar i frånvaron avsett vart man bor. De dom kunnat hjälpa med idag skulle dom få igen naturligt i ålderdomen men det tar emot lite när man inte känt den själv.
Min farmor tänkte ofta högt " konstigt att man inte vill vara med och se sina barnbarn växa upp och finnas mera i vardagen som en stötta" ....ja det kan man undra? Hon fanns alltid när jag var liten mina föräldrar fick den och hon finns ännu nära på många sätt trots sina 86 år och jag får dåligt samvete att det borde vara tvärtom nu när hon blivit äldre, jag borde handla, bära, hjälpa i vardagen men det är 50 mil.
Häromdagen blev jag påkörd med bilen på parkeringsplatsen i min ruta. Jag såg bilen brevid, hann tänka att den ska ut och trodde att den antingen skulle köra rakt fram eller backa rakt bak. Innan jag ens hinner reagera är jag påkörd. Inte faan kunde jag förutse att den ska svänga i en båge över 1 meter i min ruta och samtidigt skulle jag då snabbt lägga i backen för att undvika smällen. Nepp. Nu tog HAN på sig det hela med att "jag tittade men såg ingen så jag tog ut svängen lite, du måste varit i min döda vinkel" Ja så mycket extra onödigt det blev med detta lagom nära sommaren då all ordinarie personal överallt är på semester. Skriva papper, prata med försäkringsbolag, ringa service och verkstad, vara utan bilen den tiden.
Det är lite mer slitit än vanligt med gamla svärmor och sin sjukdom. M ska ta ledigt och åka (27 mil) ner och ta henne till sjukhuset. För att sen åka hem igen.
Livet nu känns som en enda karusell som snurrar i mer eller mindre händelser förutom den vanliga barn och tonårstiden och hushållsbestyren men när stannar den till. Nån som vet?
Jodå det finns små gyllene korn i vardagen som fyller på energi men just nu tar den slut fortare än jag hinner tanka och förrådet kanske inte är oändligt? finns det en gyllene sjö?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar